Att titta på sig själv i spegeln och inte riktigt vara säker på vem det är som stirrar tillbaka är obehagligt; riktigt jävla obehagligt faktiskt. Under bara några månader har kroppen förändrats från topp till tå och det är väl bara att inse att inget kommer att bli sig likt efter detta. Inget. Det är svårt att föreställa sig vad som nu väntar, men jag antar att jag helt enkelt får ta vissa "biverkningar". Även om jag nu är så otroooligt less att jag stundvis bara vill gråta så är jag samtidigt lyckligare än någonsin, en väldigt märklig och overklig känsla på något vis. Viktiga saker har blivit helt betydelselösa och tvärt om.
Jag vill också passa på att säga tack till alla er, släkt och vänner, för att ni finns. Kan nog inte säga det för många gånger, men ni är underbara. Jag är nog inte bäst på att höra av mig och hålla mig uppdaterad just nu men er omtanke värmer och varje gång telefonen ringer blir jag väldigt glad.

Hans, utan dig vet jag inte vad jag skulle göra. Om möjligt så älskar jag dig mer för var dag som går.