Så fort man lutar sig tillbaka och inbillar sig att man har läget under kontroll händer det något som bevisar motsatsen. Idag har vi varit på Strömpilen och handlat lite kläder till den nya beachkroppen. Jag kom snabbt ihåg hur mycket jag älskar att handla, men får nog vänta ett par veckor till innan kalaskulan ger med sig. Efter att sköterskan från BVC varit här på hembesök skyndade vi oss att äta, byta blöja, klä oss, byta blöja, springa upp och ner för trapporna och hämta grejer, byta blöja för att komma iväg innan det blev mörkt. Det lyckades vi självklart inte med. Fan allt tar sån tid!

Imorgon bär det iväg hem till Lycksele där vi ska fira och inviga det nya året. Om det blir någon nyårsfest på furuvik för vår del återstår att se. Det ska iaf bli skönt att komma hem en liten sväng :)

Nu var julhelgen över och den har varit mycket händelserik. Om någon missat det då har det brunnit här på Geografigränd. Detta är enda gången jag kommer att säga att det är bra att Hans är rökare. När han var ute och tjuvrökte på balkongen natten mot juldagen såg han hur det brann på taket i grannlängan och sprang ut och larmade 112. Eftersom ytterdörren var låst var han tvungen att krossa ytterdörren med en cykel för att komma in och börja få ut boende i trapphuset. Jag vill inte ens tänka på hur det kunde ha gått om han inte upptäckt branden när han gjorde det.



Sixten blev utskriven idag från Barn4 då hans värden nu såg bra ut. Det känns så skönt att slippa ställa klockan och stiga upp imorgonbitti för att fara på sjukhuset. Hoppas på 3 timmars sammanhängande sömn i natt. :)


 Grattis pappa/morfar på födelsedagen!

Efter att ha kämpat i närmare 2 dygn kom han äntligen till världen den 19/12 kl 14.25 efter ett akutsnitt. Sixten var 49cm lång, vägde 3505gr och en riktigt liten godbit. På kvällen den 19/12 fick Sigge åka ner på Barn 4, eftersom hans infektionsprover var höga, och påbörja intravenös antibiotikabehandling. Pga infektion i livmodern fick även jag behandling och var rätt risig ett par dygn; en omtumlande start för oss båda helt enkelt. Nu har vi fått komma hem och vi mår bra alla 3. Sixten åker nu bara in 2ggr/dygn till sjukhuset och får sina infektioner.

Denna jul blev den konstigaste och bästa i mitt liv. Sakta men säkert börjar anpassning ske mot det nya livet. Ord kan inte beskriva hur lycklig jag är.

This charming man kommer till Stockholm i Juni. Jag vill, jag vill, jag vill! Hans tycker det är bättre att lägga pengarna på ett hemmabiosystem men det kan han ju glömma. Hans föreslog imorse att, jag citerar, "well why don´t you marry him, why don´t ya?" Tyvärr tror jag att Hansi får ta och glömma även detta då Morran förmodligen inte är särskilt intresserad; jag får nog nöja mig med att stå långt bak i en folkmassa och tindra med ögonen. Ja då var det bara till att börja spara lite kosing, hur nu det ska gå till..

Du skulle ju komma igår enligt beräkningarna men jag antar att du börjat göra dig hemmastadd där inne. Igår var vi hos barnmorskan igen och pga högt blodtryck och ödem fick vi åka direkt på förlossningen för lite extra undersökningar. Efter lång väntan fick vi beskedet att vi kunde åka hem. Jag skulle återkomma om det började blixtra framför ögonen. Det känns tryggt.

Lillasyster ställde upp igår och lagade middag, tacogratäng. Delicious. Tack för det!

Nu är det så att jag kanske inte kommer att svara i telefonen på ett tag. Jag ska slå av ljudet och kanske titta till den nån gång per dag. Är det något viktigt eller akut så kan jag nås via Hans mobil. Jag behöver vila lite nu ett par dagar.

.. men kom ut nu ungj*vel!
Fåglarna kvittrar och rosa små fluffiga moln seglar förbi. Eh nej.

För ett par dagar sedan satt jag på toa och ja sket hela dagen (information att spela in på nagelbandet). Det var skönt för att dagen efter kunde man nästan urskilja vilka av mina lemmar som hörde hemma vart.




För att göra denna glada historia kort kan jag berätta att ytterligare ett dygn senare så hade jag gått upp drygt fyra kilo igen och monstret var tillbaka. Tada.

Ja jag är skruvad jag vet. Ta fram stekpannan. 

Att titta på sig själv i spegeln och inte riktigt vara säker på vem det är som stirrar tillbaka är obehagligt; riktigt jävla obehagligt faktiskt. Under bara några månader har kroppen förändrats från topp till tå och det är väl bara att inse att inget kommer att bli sig likt efter detta. Inget. Det är svårt att föreställa sig vad som nu väntar, men jag antar att jag helt enkelt får ta vissa "biverkningar". Även om jag nu är så otroooligt less att jag stundvis bara vill gråta så är jag samtidigt lyckligare än någonsin, en väldigt märklig och overklig känsla på något vis. Viktiga saker har blivit helt betydelselösa och tvärt om.
Jag vill också passa på att säga tack till alla er, släkt och vänner, för att ni finns. Kan nog inte säga det för många gånger, men ni är underbara. Jag är nog inte bäst på att höra av mig och hålla mig uppdaterad just nu men er omtanke värmer och varje gång telefonen ringer blir jag väldigt glad.

Hans, utan dig vet jag inte vad jag skulle göra. Om möjligt så älskar jag dig mer för var dag som går.